Trots Key's blygsamma framgångar i utställningsringen, fick jag blodad tand.Även att lära sig utställningstrimmning lockade. !967 kom en fantastisk airedaleterrier till Sverige; Ch Bengal Brulyn Sahib. Jag hoppas att vidstående bild visar: Han var i en klass för sig mot vad man sett tidigare, och därför var det ganska självklart, att han förutom BIR, också blev BIG när han ställdes ut. Han blev även BIS en gång. Ingela hade varit i England på Kresentkenneln och förkovrat sig tidigare och tagit med sig en härlig tik hem. Hon hette Kresent Jewel och nu planerade Ingela att para henne med Sahib. Jag tingade genast en tik( Ingela skulle spara till sig själv i nån senare kull) och sedan startade operation övertalning av mina föräldrar, att skaffa en hund till; DET GICK!

​

Babycham var ensam tik i kullen på sex, så det var ett enkelt val... För att lära mig mera tipsade Ingela mig att ta kontakt med Jokylkenneln, så att vi hade "var sin" engelsk kennel, vilket resulterade i att jag tillbringade hela sommarlovet 1968 där. Bert Southgate var deras trimmare och handler. Nu träffade jag också Mary Swash, som just börjat som headkennelmaid. Förutom Ingela skulle Mary bli den, som skulle komma att lära mig mest om airedaleterrier och trimning. 1969 blev ett utställningsår jag sent kommer att glömma. Chrissie, som Babycham kallades, gjorde debut och det med besked; på sin andra utställning i Västerås, drygt årsgammal slog hon först ett antal, 18st tror jag, rasfränder, fortsatte sedan med att vinna terriergruppen och slutade som tvåa i BIS:et efter Linda, den vackraste grand danois jag någonsin sett. T.o.m. en terriermänniska som jag var helt fascinerad av Lindas utstrålning när hon vid -årets slut blev utsedd till årets hund, och henne hade vi fått stå närmast en gång...Chrissie blev vinstrikaste airedale och näst bäst bland terrierna (på SKK-utst.) efter Lisa Linnerborgs första storvinnare, en superpresenterad strävhårstik. Chrissie var inte bara vacker utan mycket speciell och kommer för alltid att ligga mig varmast om hjärtat av mina hundar. Hennes upptåg får bli innehållet i min andra bok. Hela 1970 tillbringade jag på Jokyl i England,förutom drygt åtta veckor, då jag var hemma hos Chrissie med hennes första valpar. Mina snälla föräldrar ställde upp som vanligt, med parning och specialutfodring som jag styrde brevledes från England (det var inte tal om att kosta på dyra telefonsamtal). Pappa körde från Uddevalla till Rilanda , Chrissie parades med Ch Kresent Quartemaster på 11 och 13 dygnet, bestämt på förhand, inga vet.kontroller eller liknande här inte, och sedan direkt hem. Någon dag innan beräknad nedkomst kom jag hem från England och Chrissie valpade planenligt sju stycken (4+3). De tre likvalparna var det stor efterfrågan på. Som nummer nio ringde en mycket intresserad och per telefon bra "dam" som hette Sonija Johansson från Södertälje. Hur skulle jag kunna låta henne gå före i kön? Ingela löste problemet; "Är det nån mer än Du själv som känner till ordningen på din "lista"?", frågade hon mig. Nej, det var det ju inte, så tidigt en södagsmorgon rullade en liten lastbil in hos min farmor, där jag hade valparna, och jag träffade Sonija och Bengt för första gången. Inte kunde jag ana den dagen,att vi sex år senare skulle köpa James tillsammans, alias Ch Darinkum Scene Stealer, som kom att bli Skandinaviens vinstrikaste airedaleterrier. Sonija var energisk och arbetade hårt med sin tik Purple Heart, och hon blev Ch liksom en av hanhundarna, Sam Browne. Ännu en pusselbit till kennelnamnet på plats. Nu hade jag uppfyllt kraven att föda upp två kullar med minst en 1;a i ökl i varje,dessutom måste man på den tiden bli rekommenderad av två kennelnamnsinnehavare att man skötte sina hundar ordentligt.

Efter att det var fixat var det BARA själva namnet kvar... Jag skulle tro att vi kommit till 1972 nu, och jag hade då eget trim i Högsbo, Göteborg. Under min trim- och handlerperiod var det inte helt ovanligt, att jag hälsade på hos Ingela sent på kvällarna. Vi var båda nattugglor och kunde sitta och prata hund långt fram på småtimmarna, då Ingelas övriga familj sov gott. Nu var det dags att komma på ett bra kennelnamn. Ingela själv hade ju löst sitt enkelt med att ta Jewel's pappas namn; Ch Kresent Gay Gordon, den dittills snyggaste airedale hon sett och fått trimma på.Sedan fanns det också ett skotskrutigt tyg, vars mönster kallades Gay Gordon, grönt och blått (mörkt) med en smal, diskret gul rand i, som klädde fru Nilsson och passade bra till airedaleterrier. Vi började med airedale terrierns ursprung; Waterside passade ju bra i Göteborg men uttalat på göteborska var det nog ingen höjdare enligt Ingela, och jag var ju ung och kunde flytta in i landet och då var det ju inte lika lyckat. Bingley då, jo det höll länge och idag hade jag nog valt det, men då ville man inte gå först i ringen och det fanns inga kennelnamn på A. De flesta kennelnamn på den tiden började på R, ett par på M osv och Ingelas Gay Gordon hade alla Coastguards före sig. Efter mycket funderande kom vi fram till att något på Tan, som färgen, inte vore så dumt, visserligen fanns en kennel i England som hette Tanworth, men den var inte så känd i Sverige och det importerades ingen hund från den kenneln hit, så det borde inte vara något problem. Nu är det dags att återvända till där jag började; airedaleterrierns likhet med en trähäst, långsökt? Kanske, men det var så det blev TANWOOD.