James (Int & Nord UCh Nord V-78 Nord V-79  Darinkum Scene Stealer) var efter GB Ch Siccawei Galliard undan GB Ch Siccawei Ici Moi, och föddes i England 19 febr. 1976.
 

Historien om James startade redan i början av 1974, då det annonserades i den brittiska hundtidningen ”Our Dogs” om valpar efter Galliard och Ici Moi. Oj, tänkte jag genast, en sådan valp skulle man vilja ha! Denne snygge Galliard, extremt kortryggad, och med lång hals, vilket inte var alltför vanligt på Siccaweihundar ditintills, och med ett stänk Sahib-blod (GB Ch Bengal Brulyn Sahib, som var en annan favorit och far till bl.a. Int & Nord Ch Gay Gordon’s Babycham). Detta i kombination med den sjunde GB Ch-tik i rakt nedstigande led! Dessutom linjeavlad på den legendariske GB Ch Riverina Tweedsbairn (vilket också var svårt att hitta), som enligt mitt tycke hade det vackraste hanhundshuvud jag sett och därtill en hållning och utstrålning, som verkligen var kunglig. Observera att han fyllt 12 år, när jag såg honom för första gången i verkligheten och kunde konstatera ovanstående.

​

Ja, något bättre på papperet kunde man nog inte få tag på…

​

Jag kontaktade genast Mary Swash på Jokylkenneln och Pauline Cook, som ärvt Ici Moi efter Mrs Clare Halford (Siccawei). Tyvärr hade ena namnet i annonsen blivit fel; Ici Moi hade parats med GB Ch Siccawei Kings’s Ransom, eftersom Mrs Halford hade planerat den parningen innan sin död, och Pauline ville slutföra hennes verk. Detta var en helt ointressant kombination, för mig. King’s Ransom tillhörde aldrig mina favoriter och en far-dotter-kombination med en avelshund, som man inte är speciellt förtjust i ska man akta sig för, resonerade jag. Dessutom fanns inte den intressanta Sahib-länken med.

​

Det var i alla fall många som hört av sig och ville köpa en Galliard-Ici Moi-valp, så Pauline lovade att verkställa denna kombination året därpå. Vi (Sonija Johansson, kennel Malmängen, hade nu blivit kontaktad och var genast med på ”äventyret”) skulle få köpa den näst bästa hanvalpen.

​

Tidpunkten för den beräknade nedkomsten i början av 1975 passade mig perfekt, då jag befann mig i USA och skulle resa hem i mars via England. Alltså hade jag möjlighet att titta på valparna då, men tji; inga valpar.

​

Parningen gjordes om vid nästa löp, men nej, igen!

​

Tredje gången gillt tänkte jag. Skam den som ger sig. Ici Moi skulle valpa precis till Cruft’s. Väl i England hos Mary ringde vi till Pauline, men tyvärr sa hon, det ser dåligt ut denna gång också. Hon tyckte att vi skulle bereda oss på att leta efter något annat.

​

Ja, det var ju tråkigt, nu när de flesta spekulanter gett upp och vi stod överst på listan.

​

Väl hemkommen fick jag brev från Mary med den glada överraskningen, att Ici Moi nedkommit med tre valpar (1+2), en vecka över tiden. Allt hade gått bra och Mary skulle ha hand om valparna, eftersom Pauline blivit tillfälligt sjuk.

​

Sonija och jag bestämde genast: ”Hanvalpen tar vi, obesedd!”

​

Mary skulle ha kvar honom till 3 mån. ålder, så att man var säker på ett korrekt bett och att båda testiklarna var på plats. Då var det dags för en flygtur Heathrow – Torslanda (Gbg). Namnet James bestämdes tidigt, då det var det mest engelska vi kunde komma på.

​

En majdag var det dags. Mycket spännande, för trots mina flitiga resor västerut, hade jag hittills inte varit inblandad i någon import personligen, förutom att jag förmedlat Gudrun Dürings köp av strävhårstiken GB Ch Jokyl Debutante några år tidigare.

​

Det var en lugn och lagom nyfiken valp som mötte oss; härlig benstomme och underbara rejäla öron. Både Sonija och jag hade vid det laget fått nog av flaxiga öron på våra airedaleterrier. James skulle verkligen komma att hjälpa oss på detta område, då jag inte kan komma på någon avkomma, på rak arm i alla fall, med ”collie”-öron och ingen med ”stövar”-diton heller.

​

Väl ”hemma” vid Högsbo hundtrim släppte jag ut James på gräsmattan alldeles intill spårvagnsspåren. Plötsligt rusade en spårvagn förbi och den förvånade blick James skänkte den, glömmer man aldrig. Ingela Nilsson(kennel Gay Gordon) kunde intyga. Det fanns inte tillstymmelse till rädsla; svansen i topp hela tiden. Valpar brukar ju hoppa till lite för ovana och bullriga saker, men inte James inte.

​

Efter ett par västkustdagar var det dags för en ny resa, nu per bil och med Södertälje som slutmål.

​

Sonija och jag var ense om att vi hade fått en trevlig valp utan några påtagliga skavanker, men att han skulle utvecklas till en sådan utställningsstjärna, som det senare skulle visa sig, hade vi aldrig kunnat drömma om. Det avslöjades inte i 3 mån.-åldern.
James uppväxt var lik alla andra Malmängen-hundars. Han hade dock en passion; elektriska ledningar och kablar av alla de slag. Lyckligtvis hände aldrig något förutom att åtskilliga kontakter och sladdar måste bytas ut.

​

James utställningsdebuterade sommaren 1977 med ett par BIR och grupplaceringar. Redan i tredje starten lyckades han vinna Bästa terrier och sluta som BIS-3 på Ryttarstadion i Stockholm. Fantastiskt! Han visade sig ha ett underbart utställningstemperament, speciellt mot andra hundar och helst av annan ras (Ch Ragtime Applejack undantagen). Korv var inte så dumt heller!

​

Fru Nilsson i Kullavik trodde hon hittat drömpresenten till James en gång… Hon höll fram en stor läcker varmkorv, som dessutom pep. James ”högg” den direkt, men han släppte den ännu snabbare, och en sådan blick fru Nilsson fick: ”Plast, tvi!” såg det ut som James velat säga. James gick förresten aldrig att dupera varken med godis eller beröm. Sin närmaste familj älskade han med hjärtat, men övriga intresserade honom föga. Efter alla utställningsvinster var det ju många som vill klappa om honom, eller på annat sätt visa sin uppskattning, men James brukade inte ens bevärdiga vederbörande med en blick. Oftast hoppade han upp på Sonija och fjäskade för henne, för att ännu tydligare visa sin inställning. Ja, Sonija var James fasta punkt i livet. Det var bara under vinter-våren 1978, som han rasade av sig på Menhammars marker tillsammans med ungtiken Sunny. Förutom en telefon och ett par oförstörbara glasögon (enligt optikern) klarade sig omvärlden ganska bra. Glasögonen hade ”andrehusse” Lars svårt att förlåta honom och optikern kliade sig bara i huvudet, när jag påstod att de då inte tålde airedaleterriertänder.

​

Åren gick och vinsterna på utställningar, både stora och små, duggade tätt. När James, på Stora Stockholm 1983, ställdes ut för sista gången hade han lyckats skrapa ihop 55 BIR (bara cert-utställningar), 25 Bästa terrier (inklusive Terrierklubbs BIS) och 3 SKK Best in Show, det sista tagit som veteran! ATG-utställningarna (inofficiella) glömmer man inte heller; speciellt inte den första med rekordanmälningar för Pat Crome (kennel Tintara) och den sista för Judith Averis (kennel Saredon). Det var BIS-vinster som hette duga.

​

Att hålla James i fysisk topptrim under åren har inte varit svårt. Han sprudlade av energi och led aldrig av överviktsproblem, snarare tvärtom. Sonija cykelmotionerade honom en hel del, men kompisarna Sunny och framförallt norfolken Raffen gjorde verkligen sitt också. Raffen och James var under 7 år som ler och långhalm. De såg nog det mesta av skogarna runt Malmängen, med eller utan tillåtelse. Men en dag kom de båda kompisarna ihop sig om en löptik och därefter gick det inte att återknyta vänskapsbanden. Är man avelshund och kung på stället så är man, resonerade båda!

​

Pälsvård och all trimning delade Sonija och jag på, ja, även visandet på utställning. Sonija hade större möjlighet att resa än jag och ansåg att ett sådant här tillfälle, att få en sådan exceptionell hund, måste man förvalta.

​

Efter James pensionering från utställningsringarna hoppades vi fortsättningsvis på, att hans avkommor skulle sträva vidare. I slutet av 1970-talet användes James en hel del i avel, med en toppnotering av 9 kullar 1979, men utslaget på de 9 år han användes så producerade han tre kullar per år. Han lämnade en hel del champions, drygt dussinet svenskfödda, däribland en Internationell med hjälp av bruksprov! Därtill många certvinnare, sex olika LP-hundar där en av dem t.o.m. blev SE LCh! James lämnade också Ch-avkommor i Finland och Norge. Dottern Ch Malmängen Kirsha Saint Tropez visade sig föra blodet vidare på ett förstklassigt sätt, eller vad sägs om avkommorna; Ch Malmängen Quelle Femme, Ch Malmängen Que Sera Sera och Ch Malmängen Talk of the Town? Alla dessa lämnade i sin tur mycket framstående avkommor hos många andra kennlar.

​

Ja, en sådan hund som James är få förunnat att få någon gång överhuvudtaget. Vi tog en chans, valde det bästa vi kunde hitta på papperet och det råkade slå väl ut. Men… så lätt brukar det inte vara att hitta en topphund!

​

AnnChristin Molin

​

Fotnot: under 1970-talet registrerades mellan 300-400 airedaleterriervalpar/år och flera hanar lämnade minst lika många avkommor under denna tidsperiod, som James, t.ex. Ch Kresent Quartermaster och Ch Bengal Mogul.